Lämnet som diskuteras här är mycket gammalt, även om det har fallit i glömska, tillhör det ockultationsregistret. Det bör ändå noteras att vissa författare har intresserat sig för det, i det här fallet Cheikh Anta Diop, bland annat i "Anteriority of Negro Civilizations"... Det är därför inte en fråga om vår tids judar som vi ska tala här, som själva kommer från en korsning, med först en ursprunglig semit-neger-korsning i Arabien och Etiopien, sedan den semi-mongoliska i Centralasien (i Altai-kedjorna). Det är alltså ett blandat folk som dragit på flera källor som de hämtat sin förnyelse och anpassningsförmåga ifrån.
Därefter inträffade annan korsning, som avbröt varianterna av den primitiva negroida judiska grenen, utan att ändra dess singularitet: primitiva kemitiska judar fördelade över flera undergrenar (Abessiniens Falasha, de negroida judarna i Afrika och de sefardiska judarna i Nordafrika och de dravidiska judarna i Indien). Sedan de askenasiska judarna i Centraleuropa och de i Amerika, inklusive afroamerikanska judar) – sedan Gerim- och Khasar-judar i Ryssland, babyloniska judar, kinesiska judar). Denna text fokuserar återigen på en enda fråga: Hebréernas primitiva kemitiska ursprung. Allt här ligger på en landremsa som kallas den bördiga halvmånen, som sträckte sig från Egypten till Babylon, där länderna Kanaan (uppskattningsvis 230 km från norr till söder) och Mesopotamien också låg. Texten är artikulerad kring tre axlar, föregås av definitionselement: FILOLOGISKT BEVIS (I), EXEGETISKT OCH BIBLISKT BEVIS (II) OCH VETENSKAPLIGT BEVIS (III).
Gillar du hemsidan?
Få tillgång till allt vårt premiuminnehåll. Mer än 2000 artiklar och e-böcker